Det är en gammal sed att ge tomtar gröt på fat
Men stadsfolk har glömt bort att ge kärlek genom mat
I papperskorgen landar det dyra föremål
Men aldrig nånsin gröt i en varm och handgjord skål

För tomtar är det självklart, för livet att bestå,
att mata alla andra, och varann, så gott det går
Och alla ger tillbaka i gröda eller kött
Man kan med ömsint gåva bli ömsesidigt mött

Vem matar de urbana? De matar egen mun.
De dricker tanklöst vattnet men tackar ingen brunn.
Små tomtebarnen hungrar och magen värker svårt
Allt gott och fint är andras men ingenting är vårt!

Så ut till stadens gator går alla tomtebarn
Med handen, kupad, sträckt, och på knä på trottoarn

När tomtefar får se dem han lyfter näven vred
– Att tigga är skam som jag alls icke vill se!
Han sliter dem på fötter och borstar deras knän
Ur nissefickan trillar den fulla portmonnän

– Att giva det är stort, det har du alltid sagt!
Att ge folk chans att ge, är inte värt förakt!
Men tomtemor tar ordet med stor auktoritet
– Vi tomtar har ju urgammal hantverksskicklighet

Vi köper nya verktyg och skapar något nytt!
– Och byter det mot risgröt!
– Och säger Bytt är Bytt!
-Och bjuder alla dom som är pankare än vi!
Det gillar tomtar bättre än tomtetiggeri