Tomtars karaktär

gula ögon grå mössa brunt hår

bruna ögon vitt hår vitröd hud bruna ögon grå mössa vitt hår o skägg grön hud
Får jag presentera några av mina tomtar! I ett helt år har processen pågått, att bestämma stilen på tomtarna. Först var jag inne på att inte visa dem alls, utom som antydningar och spår.  Hur kan man fastställa tomtars utseende? Säkert ser de olika ut beroende på vem som ser dem. Jag ville inte hamna i någon Disneyfälla.

När man är muntlig berättare fungerar det fint att inte visa bilder. Ingen förväntar sig annat, för lyssnarna skapar sina egna inombords. Men ta fram en bok och läs ur den! Alla kommer att dra i boken för att titta på bilderna, eftersom de förväntar sig att de ska finnas där. När jag nu går från att arbeta med visualisering till att tillverka fysiska objekt, då blir det en besvikelse ifall man inte får se tomtarna. Jag vet inte om det bara är en konvention eller ett faktiskt villkor för perceptionen. Men jag har bestämt mig för att det måste finnas faktiskt synliga tomtar. Men hur ser de då ut?

Beskows illustrationer i Tomtebobarnen är förtjusande. Men de kommer ur en annan tid. De skildrar ljushyllta blåögda rosenkindade små nordiska idealfigurer. Till ytan idylliska, men bara skenbart för de  får stryk av far och en favoritlek är att döda huggormar. Det kan man inte döma i efterhand, men det är inget spår som jag vill följa. Dagens tomtar föds ur dagens samhälle – särskilt när man låter dem urbaniseras.

Så redan från början var jag klar över att de skulle vara lite i stil med mina höns, av traditionell lantras skånsk Blommehöna: varje kull av kycklingar blir som en påse lösgodis, alla upptänkliga färger och mönster. Tomtarna kan vara blåa, röda, lila, gröna, guldiga, vita, bruna osv. Ögonfärgen kan variera lika mycket, liksom ansiktsformerna.

Jag har experimenterat med olika material och ledtråden har varit: återvinning. Jag började med att göra tomteansikten av torkade fruktskal. Granatäpplen blev bäst. Så här kunde de bli:

fruktansikten mindre

Men torkade fruktskal tål inte fukt, vilket jag insåg efter att ha konsumerat jag vet inte hur många liter färskpressad juice från granatäpplen, citron, papaya, apelsin. Många vitaminer blev det förra vintern.  Jag fick hitta en annan väg.

Jag köper mycket modellera, till mig och till mina barnbarn. Sorten jag föredrar är de som kan brännas i vanlig köksugn. De är ganska dyra. Därför irriterade det mig när mina barnbarn i pur skaparglädje blandade och knådade och blandade igen. Alla de rena färgerna förvandlades snabbt till en brunmelerad stor klump. Behövde man en bit helröd fick man gräva djupt och kanske lyckas bärga en liten smula under fingernageln.

Till slut gav jag upp och gillade läget. Jag tog de blandade klumparna och kavlade ut med brödkavel, till stora platta fläckar. Det blev så vackert! I fläckarna tyckte vi oss urskilja olika former, ja ansikten, som i ett Rohrschacktest. Jag tog en kniv och skar ut de intressantaste formerna, och bakade i ugnen.

.lera får 001 lera häst 001

 

 

 

Så började en hela massa chipsliknande små ansikten att födas.

Den här tekniken har jag utvecklat. Mina tomtar består av små mångfärgade klumpar utkavlade till platta chips. Slumpen styr form och mönster, jag vänder och vrider till den vinkel som är bäst. Jag stoppar en in liten klump på undersidan som jag kan forma till näsa. Skär upp skåror för ögon och mun, stoppar in ögonglober och tunga på baksidan.

6 grupp nybakade u hår

Inte särskilt idylliska men i gengäld kluriga. Det finns inte två stycken likadana. Till hår och skägg tar jag tussar från min krulliga tryffelhund eller en gammal fårskinnsmatta och klistrar fast. Luvorna är avklippta toppar från upphittade vantar.

Kommentera